[Uppdaterad] De borgerliga partierna håller på att spinner något de kallar ”Borgfred” under det Svenska ordförandeskapet i EU. ”Borgfred” betyder om jag förstått det rätt att oppositionen ska vara tyst och regeringen ska få göra som de vill utan att få kritik.
Men är det verkligen bra att stänga ner demokratin under sex månader?
Ordförandeskapet i EU kommer att ge regeringen mycket makt, väldigt mycket makt, över 500 miljoner människors livsvillkor. Menar verkligen regeringen att de vill utöva all denna makt utan att någon ska kontrollera, kritisera och opponera på vad de gör?
Man kan illustrera det orimliga med frågan om regeringen vill ha ”borgfred” också av media, vill de att även media ska låta bli att kontrollera, granska och kommentera?
Vid det förra svenska ordförandeskapet skrev moderatledaren Bo Lundgren så här:
Det vore ett orimligt svaghetstecken för svensk demokrati om vi inte skulle kunna ha en levande inrikesdebatt samtidigt som vi har att hantera ett ordförandeskap i EU.
Bo Lundgren hade rätt då. Fredrik Reinfeldt har fel nu.
Man ska inte söka strid för stridens skull men regeringen har redan sagt att den inte tänker ta upp frågan om hur vi ska komma till rätta med risken för lönedumpning och diskriminiering av utländska arbetstagare efter Lavaldomen som är en viktig fråga för oss. Och de håller medvetet på att sänka Sveriges och Europas ambitioner i klimatpolitiken som är ett av de största besluten under det kommande ordförandeskapet. Tycker regeringen att vi ska vara tysta då?
Om jag blir omvald till Europaparlamentet vid valet 7 juni lovar jag att granska, kontrollera och diskutera det Svenska ordförandeskapet. Liksom andra ordförandeskap. Maktutövning utan kontroll och ifrågasättande tror jag nämligen är liktydigt med dålig maktutövning och dåligt genomdiskuterade beslut. Även regeringen vinner på att deras politik diskuteras och argument ställs mot varandra.
Demokrati och debatt förutsätter varandra.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om borgfred, moderaterna, demokrati, Bo Lundgren
Så här skriver s-ordföranden G. Persson i sin bok ”Min väg, mina val”: ”Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång”.
Nu vill den nuvarande oppositionen ha det på ett annat sätt och inte mig emot. Detta blir ännu ett i raden av taktiska missgrepp som begås av den allt svagare (s)-ledningen.
Utförslöpan började genom skapandet av den rödgröna alliansen, ett i sanning omöjligt projekt med tanke på spännvidden i åsikter, och sedan har det bara fortsatt. Denna typen av utspel lär inte minska farten utför.
Frågan är bara hur länge ”rörelsen” tolererar sin tafatta ledning. Jag har svårt att tro att man är på väg att lämna ”walk over”. Mitt tips är nog i stället att det blir nytt blod i (s)-ledningen, men visst som borgerlig är det bara att applådera.
Att inte bli utmanad inrikespolitiskt är inte samma sak som att debatt inte fanns.
Borgfred är att stridande parter håller tillfällig fred och samarbetar mot en yttre FIENDE. Märkligt val av begrepp enligt Reinfeldt. Vilken skulle denna gemensamma yttre fiende vara – de andra EU länderna?
Det är väl därför det kan vara så svårt att mobilisera väljare i Europaparlamentsvalet för att allt för många tänker på länderna mot varandra och att vi svenskar har ett gemensamt intresse. Hoppas istället fler sossar förstår att en röst på en sosse i valet är en röst för att göra det socialdemokratiska gänget i parlamentet större.
Och givetvis som alla oppositionens politiker säger så är ju ingen intresserad av att ”jävlas” under ordförandeskapet. Vissa frågor är av intresse för oss som svenskar, men prioriteringarna för Reinfeldt är ju givetvis inte samma som för oss sossar i alla frågor – t.ex. Laval.
Hälsning Maja