Henrik Brors rubrik låter nästan filosofisk ”Att byta klädstil räcker inte mot blodflödet i S”.
Gissar att tankarna ska föras till någon sorts blödning som inte slutar om Mona tar på sig andra kläder. Det tror jag i och för sig är riktigt.
Den strida strömmen av negativ rapportering om oss verkar liksom aldrig ta slut. Mona själv säger att det värsta är om folk skulle rycka på axlarna på henne. Det tror jag är riktigt. Mona väcker känslor och känslor kan gå åt många olika håll.
Varför är rapporteringen så monumentalt negativ?
Flera jag möter skyller på media vilket knappast är någon framkomlig väg. Andra skyller på dem som internt tar chansen att plocka fram sina gamla käpphästar och hugga varandra i rygger. Ytterligare några tror att det vänder bara verkligheten (läs arbetslösheten) hinner ikapp regeringen.
Själv undrar jag om det inte är för att vi på sätt och vis står still. Med Henrik Brors symbolik står vi still och blöder. Men politik måste alltid ha en färdriktning. Nån påstod att vissa hajarter dör om de inte rör sig framåt, ständigt befinner sig i rörelse. Jag vet inte om det är sant för hajar. Men jag vet att det är sant för politiker.
Det är lite som när man är ute om vintern och det är kallt. Om man står still fryser man ännu mer. Vill man få upp värmen måste man göra det lite obehagliga. Man måste börja röra på sig, helst springa tills man får upp värmen igen.
Mona brukar vara bra på att springa. Ibland så bra att alla inte hunnit med. Mona om någon har alltid varit svensk politiks stora ”The Comeback Kid”. Hon har räknats ut. Och kommit tillbaka.
Nu har hon, och vi, räknats ut igen.
Ska vi klara det igen måste vi komma tillbaka på två plan. Organisatoriskt och politiskt.
Organisatoriskt är EU-valrörelsen ett fantastiskt tillfälle att få hela organisationen på fötter. Som Olle Ludvigsson brukar säga har vi världens starkaste valorganisation, bara vi får igång den. Det engagemang jag mött under vårkampanjen, innan valrörelsen ens startat visar att det är fullständigt möjligt.
Politiskt handlar det om att jobbkongressen i höst verkligen måste ta tag i alla stora frågor som ligger framför oss. Det handlar om att stärka jobblinjen, förnya skolpolitiken, bygga vidare på vår nya sjukvårdspolitik, ta tag i klimatpolitiken och våga tro på kraften i en grön omställning av Sverige och det handlar om hur vi möter de problem som dagens småbarnsfäräldrar, barn och ungdomar ställs inför. Inte minst det sista tror jag att Mona och framför allt Maria Wetterstrand skulle kunna fundera en hel del konstruktivt och nytänkande kring. Det handlar också om att nu måste gå in i samarbetet med V och MP fullt ut. Det är den strategiska väg vi valt och nu är det den vi måste gå.
Så kan vi släppa loss The Comeback Kid. Igen.
Peter vill rikta vreden uppåt. Jonas konstaterar att det faktiskt inte är S som är de stora förlorarna i opinionen utan KD och C. Robert tycker det är dags att sluta gnälla.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Mona Sahlin, Valseger 2010,
