Idag har jag skrivit en krönika i Nerikes Allehanda som handlar om rätten för kvinnor att kunna kombinera jobb och familj. Det finns som vanligt tusen saker att säga om detta ämne. Den här gången fokuserar jag på den pågående debatten om EU:s direktiv om mammaledighet och på det absurda i att kvinnor som får barn genom en stor bukoperation – kejsarsnitt – inte har rätt till samma vila som män som genomgår en stor bukoperation av annan anledning.

Läs krönikan här:

Just nu pågår debatten om förändringar i EU:s direktiv om föräldraledighet. Redan idag finns ett sådant direktiv inom EU. Där anges miniminivåer för föräldraledighet inom EU. När det infördes gav det miljoner kvinnor rätt till ledighet i 14 veckor, varav två veckor obligatorisk ledighet innan eller efter förlossningen. Det kan i svenska ögon tyckas vara lite, vilket det också är. Men för miljoner kvinnor, som tidigare inte haft denna rättighet utan ofta blivit avskedade i samband med förlossning var det en enorm förbättring.

Nu pågår diskussionen om att höja miniminivåerna i direktivet. Rätten till ledighet ska bli längre och man ska få högre ersättning under ledigheten. Det tycker jag är bra. För att på allvar ha en chans att kombinera familj med yrkesarbete krävs bättre regler för föräldraledighet. Den svenska borgerliga regeringen har en annan åsikt. De tycker inte att EU ska bry sig om rätten för anställda att ha föräldraledigt överhuvudtaget.

Det tycker jag att EU ska. För mig är EU inte bara en union med gemensamma regler för företag, utan en union som ska verka för konkreta förbättringar i människors vardag. När vi gör det enklare för företag att flytta mellan länder och handla mellan olika länder måste också de anställdas rättigheter följa med. Annars får vi en situation där företag spelar ut människor och länder emot varandra och förlägger sin verksamhet i de länder som erbjuder anställda lägst skydd och sämst rättigheter. Detta gäller såväl arbetsmiljö som konkreta rättigheter som föräldraledighet för löntagare. 

I längden förlorar vi alla på en sådan utveckling. Sådan social dumping eller underbudskonkurrens sätter press på alla löntagare, även i Sverige, att sänka sina löne- och rättighetsanspråk. Det leder till ökade klyftor. Och det leder dessutom till sämre konkurrensmöjligheter på längre sikt. Sveriges och Europas framtid ligger inte i att konkurrera med låga löner. Ska vi klara jobben och välfärden i framtiden måste vi konkurrera med kompetent och initiativrik arbetskraft och ny grön teknik.

Ett inslag i förslaget till förbättringar i minimivillkoren för föräldraledighet är dock problematisk. Det handlar om att många vill göra det obligatoriskt för mammor att ta ut mammaledighet de första 6-8 veckorna efter förlossningen. Detta motiveras med att i många länder vågar mammorna annars inte vara hemma från jobbet även om det skulle vara deras rättighet på pappret. De är nämligen rädda för att ändå bestraffas av sin arbetsgivare med sämre arbetsuppgifter eller till och med uppsägning.

I Sverige tar de allra, allra flesta mammor ut föräldraledighet de första veckorna efter förlossning. Men det är ändå problematiskt att ”tvinga” mammor att vara hemma från jobbet om de inte vill. Därför försöker vi få bort det obligatoriska inslaget i det nya förslaget på direktiv.

Men hela diskussionen, i kombination med att jag själv väntar mitt andra barn samtidigt som jag har ett uppdrag som det är omöjligt att vara föräldraledig ifrån, har fått mig att fundera en hel del på den svenska föräldraförsäkringen. Den är långt ifrån perfekt. Ta till exempel det absurda i att en kvinna som genomgått en stor bukoperation för att föda sitt barn med kejsarsnitt behandlas helt annorlunda av samhället än en man som genomgått en stor bukoperation på grund av en sjukdom. Varken kvinnan eller mannen kan arbeta, men likväl är det bara mannen som har rätt till sjukersättning. Kvinnan förväntas istället ta ut föräldradagar. Vilket i sin tur innebär att pappan till barnet inte kan göra detta. Istället ska kvinnan återhämta sig samtidigt som hon tar hand om ett nyfött och dessutom eventuella äldre barn som inte längre får vara på förskolan i samma utsträckning som tidigare. Hur det går ihop med att man inte får lyfta flera veckor efter ett kejsarsnitt är för mig en gåta.

Kanske vore den bästa lösningen på detta att införa särskilda mammadagar i anslutning till förlossningen. Dagar som bara kunde användas av mamman och som var till för att ge mamman rimliga förutsättningar att klara de fysiska och psykiska problem som kan uppstå i samband med förlossningen. Det skulle göra det möjligt för pappan att ta ut föräldradagar och ta hand om barnen samtidigt som mamman återhämtade sig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om föräldrarskap, mamma, mammaledighet, föräldraledighet, barn, livspusslet, kejsarsnitt, förlossning, eu, politik, socialdemokraterna