Igår röstade miljöutskottet om ett mycket viktigt ärende. Det handlar om att minska utsläppen av svavel, Nox och annat från alla stora industrier och kraftverk i Europa. Jag är ansvarig för ärendet i min partigrupp och har därför arbetat med det sedan tidigt i höstas. Därför kändes det lite konstigt att inte vara där vid själva omröstningen i utskottet, men samtidigt visste jag att ärendet var i trygga händer. Maja, min klippa till medarbetare, som är den som slitit med alla tänkbara och otänkbara detaljer i den här extremt komplicerade lagstiftningen, och Marita fanns ju på plats tillammans med mina övriga kollegor.

För mig som är uppväxt i ett Småland med försurade sjöar känns det kanske extra viktigt med det här ärendet. Det handlar om alla klassiska miljöproblem, utsläpp som påverkar såväl miljö som människors hälsa. 

Hela ärendet har dessutom en mycket principiell och ideologisk betydelse. Enkelt kan man säga att vi vill skärpa kraven på att de industrier som står för de största utsläppen i Europa succesivt ska använda sig av den mest miljövänliga tekniken. Tyvärr har många länder idag öppnat upp för långtgående undantag vilket gjort att vi kommer få mycket svårt att nå de luftlvalitétsmål EU satt upp. Dessutom skapar det helt snedvriden konkurrens i Europa. Och här någonstans tycker man ju att grön, röd och blå skull kunna mötas. I alla fall om det handlade om principerna. För alla säger ju sig hålla med om att förorenaren ska betala och att det är bra med lika konkurrens, alltså borde alla kunna ställa upp på att det är den mest miljövänliga tekniken som ska användas. Detta skulle ju dessutom i sin tur leda till ett fantstiskt innovationsklimat för grön teknik.

Men icke sa nicke. Den industri som valt att inte göra framtidsinvesteringar utan vill krama ur de sista kronorna ur sina anläggningar genom att strunta i att göra investeringar har lobbat hårt och framgångsrikt. Jag har under förhandlingarna med framför allt den konservativa högergruppen EPP fått höra hur tufft det är för företagen idag (inte för människorna, utan för företagen) och att de därför måste ha långtgående undantag, eller åtminstone ytterligare fem-sex år på sig att anpassa sig till den nya tekniken, utöver de 6 år de redan fått.

Till slut var vi tvungna att kompromissa hårt för att vara säkra på att parlamentet skulle landa i en grönare ståndpunk än medlemsländerna i ministerrådet. Det var jobbigt, eftersom parlamentet vid den så kallade första behandlingen intog en betydligt grönare linje som vi då stöttade.

Det här ärendet – om att begrönsa utsläppen från de stora industrierna i Eropa- är det första riktiga testet på var Europaparlamentet står i milljöfrågor efter valet 2009. Den stora förändringen mellan vad parlamentet tyckte vid första läsningen och vid den andra läsningen visar dessvärre tydligt att Europaparlamentet efter valet 2009 inte bara blivit mer högerdominerat utan också mindre grönt. Det bådar inte gott för framtiden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, eu, politik