Idag debatterade parlamentet sin resolution inför toppmötet i Köpenhamn. Omröstningen sker imorgon. Carlgren varnade som vanligt för pessimister. Lite pinsamt då att hans egen chef, Reinfeldt tillhör de mer uttalade pessimisterna. Och har gjort länge.
Deabtten visade på tydliga politiska skiljelinjer. Socialdemokrater, gröna och vänsterpartister efterlyste bindande avtal, att EU ska öka sina ambitioner vad gäller utslppsminskningar till minst 30 procent och att finansieringen av utvecklingsländernas klimatarbete måste gå utöver det redan utlovade biståndet till fattigdomsbekämpning.
Den största konservativa gruppen pekade finger åt andra länder och tyckte att EU:s egna ansträngningar och förväntningar inför Köpenhamn måste vara mer ”realistiska”, (läs minska).Ytterpartierna på högerkanten återkom till att klimatförändringarna inte finns, eller alternativt inte är skapade av koldioxidutsläpp. Pinsamt nog åberopade en av talarna återigen att Grönland kallades Grönland för att det varit grönt, och att det därför inte gör något att det blir grönt igen. (Grönland kallas enligt mina danska kollegor Grönland av rakt motsatt anledning. Man döpte det enligt sägen till Grönland för att göra stället mer lockande, trots att det var kallt och isigt… ) Dessutom återkom som vanligt argumenten om att vi skulle förlora massa jobb om vi inte använde oss av olja och kol i så stor utsträckning som möjligt.
Det är inte den som är sist ur oljeberoendet som klarar jobben och ekonomin, tvärtom. Minskar vi utsläppen driver vi också på en teknikomvandling som kan göra oss mer konkurrenskraftiga och skapa fler gröna jobb. Här är vad jag sa i debatten;
Andreas Carlgren varnade för att det ”runt omkring oss finns många pessimister”. Det är sant. Jag är glad att Carlgren inte anslutit sig till dessa. Men det har dessvärre den svenska statsministern som leder rådet och den danska statsministern som är värd för toppmötet. Båda dessa konservativa ledare har av kortsiktiga partipolitiska skäl spelat ner förväntningarna inför Köpenhamn och därmed försvårat ett bra avtal. Det är pinsamt och i högsta grad oansvarigt.
Det kommer inte att komma ett bättre tillfälle. Det är i Köpenhamn som framför allt tre saker måste preciseras och bli till juridiskt bindande åtaganden:
1) Hur mycket varje industrialiserat land ska begränsa sina utsläpp till 2020. Detta bör bör enligt vetenskapen närma sig 40-procentiga utsläppsminskningar. Något vi inte bara kan klara, utan också kan stärka vår konkurrenskraft och skapa fler gröna jobb.
2) Precisera vad utvecklingsländerna ska göra för att begränsa sina utsläpp, inte minst Kina och Indien.
3) Hur och hur mycket den kortsiktiga finansieringen till utvecklingsländerna från den rika världen ska se ut. Denna finansiering måste gå utöver de resurser som den rika världen redan lovat till fattigdomsbekämpning. Här är det viktigt att också det svenska ordförandeskapet ändrar ståndpunkt, så att inte de som drabbas mest av klimatförändringarna också får betala med ökad hunger.
FN:s chefsförhandlare Yvo de Boer tror på ett bindande avtal, läs gärna mer här. Mats skriver om den danske statsministerns agerande. Anders bloggar om klimattoppmötet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, andreas carlgren, svenska ordförandeskapet, eu, köpenhamn, Fredrik Reinfeldt
