Min krönika i Aktuellt i politiken den 2 juli 2012.
Svensk politik har blivit en tävlan i budgetdisciplin. Det har sin historiska förklaring i 1990-talskrisen. Men att ta ansvar för ett land innebär mer än att ta ansvar för statsbudgetens slutrad. Det handlar också om att långsiktigt ta ansvar för framtiden, att ge bättre förutsättningar för kommande generationer.
Det ansvaret tar inte regeringen. Tvärtom. Orättvisorna i Sverige ökar. Långt ifrån alla har möjlighet att utveckla sin fulla potential. Fler och fler barn i Sverige får istället använda sin energi till att hitta på ursäkter som ska skyla skammen när familjen inte har råd med gympaskor, fritidsaktiviteter eller dator. Ökade orättvisor innebär minskad social rörlighet. Sverige kommer att gå miste om många skarpa hjärnor i framtiden. Genier som aldrig fick chansen att utvecklas.
Långsiktigt är klimatfrågan viktigast. I framtiden kommer man tyvärr ha svårt att förstå Reinfeldt och andra regeringschefers agerande. Varför vidtog de inte de åtgärder som en samfälld forskningskår ansåg nödvändiga? Många kommer se att grunden för de förlorade åren lades i Köpenhamn hösten 2009. Det momentum som fanns inför mötet rann ut i sanden.
Reinfeldt ledde Europeiska rådet inför och under Köpenhamnsmötet. Om han hade gjort en bättre analys och agerat annorlunda kunde mötet slutat annorlunda. Han hade kunnat säga att vi accepterar en förlängning av Kyotoprotokollet och oavsett vad resten av världen kommer fram till, ska ta vår del av ansvaret genom att minska våra utsläpp med 30 procent (som flera andra EU-länder ville att vi skulle göra). Då hade EU ha byggt en bro till utvecklingsländerna. Det hade i sin tur pressat Kina till eftergifter, och om Kina hade rört sig hade USA rört sig.
Nu blev det inte så. Istället riskerar världen mycket stora klimatförändringar. I det läget finns nya möjligheter att ta ansvar. Men Reinfeldt talar knappt om klimatet. Inte heller om barnfattigdom eller massarbetslöshet. Och när han väl gör det, trivialiserar och relativiserar han dessa långsiktiga utmaningar. Framtidsfrågorna är utlejda till en framtidskommission för att inte störa regeringens dagordning. Den dagordning där budgetdisciplin är det enda ansvarstagande som behövs.
