Om detta skriver jag i Nerikes Allehanda idag. Hela krönikan kan du läsa här nedan:

Det finns mycket att tänka på inom politiken. Det är lätt att slukas av alla de små beslut som väntar varje dag. Men för alla politiker, på vilken nivå det än handlar om är det viktigt att hålla fast vid de stora frågorna. De som handlar om att investera för en bättre framtid. Allt som oftast ställs man som politiker inför valet att göra något som är populärt och uppskattat direkt eller att investera i något som tar tid att genomföra.

 Som förtroendevald har man ett ansvar att orka hålla fast i de stora frågorna, de som är avgörande för Europas och kommunens framtid. Kanske inte imorgon, men om fem eller tio år. En sådan stor fråga är miljön.

 Jag slutar aldrig att beundra de som för flera decennier sedan tog beslut om att bygga fjärrvärmenät i Sverige. En så otroligt framsynt åtgärd. Hur resonerade de? Det var ju oerhört stora summor som investerades och det tog lång tid att bygga.

 Nu ger fjärrvärmen resultat i bättre hälsa eftersom luftkvalitén förbättrats, hög energieffektivitet och låga koldioxidutsläpp. I Sverige har ungefär hälften av alla hushåll fjärrvärme. I Europa är det mindre än 10 procent av hushållen som har fjärrvärme. Om vi kunde dubbla den andelen, skulle vi spara 400 miljoner ton koldioxid årligen. Det motsvarar cirka 8 procent av de europeiska utsläppen.

 Om fjärrvärmen dessutom produceras av bioenergi, som den gör till stora delar i Åbyverket i Örebro, då blir klimatutsläppen ännu lägre.

 Förra veckan presenterade regeringens sin vårbudget. Ett tecken i tiden är att miljö- och klimatfrågorna fick ett minimalt utrymme. Inga nya investeringar för att ställa om Sverige till ett mer klimatsmart land. Trots att detta kommer att vara avgörande, inte bara för hur vi lyckas minska utsläppen, utan också för hur vi klarar jobb och välfärd i framtiden.

 Det är inte med gammal teknik, eller gammal kunskap som vi kan konkurrera med resten av världen imorgon. Istället måste vi konkurrera med ny grön teknologi och nya smarta och effektiva lösningar. Den gröna omställningen kan, rätt utformad, bli den drivande kraft som gör att vi kan få fler människor i arbete och mer resurser till välfärden.

 Vad är dagens fjärrvärmefråga? Vilka investeringar ska Örebro göra idag för att förbättra konkurrenskraften och samtidigt förbättra miljön? Socialdemokraterna vill göra Örebro självförsörjande på el redan till 2020. Det ska ske bland annat genom att kommunen tillsammans med företag och örebroare bygger 8 moderna vindkraftverk. För mig låter det precis som ett sådant framsynt förslag som en gång fjärrvärmen måste ha varit. Om det, eller de 6o miljoner som socialdemokraterna vill investera i klimatomställning av bostäder, skolor, förskolor och äldreboenden blir verklighet eller ej återstår att se.

 Det hänger på hur det går i omvalet och på hur framtidsinriktad du och alla andra som röstar är när ni lägger er röst.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om val, örebro, fjärrvärme, klimat, miljö, vindkraft, framtid, politik

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, 8 mars, jämställdhet, bistånd, fattigdom, hunger, fn

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om kött, dioxin, eu, ursprungsmärkning, mat, livsmedel, eskil erlandsson, regeringen, politik, samhälle, svpol, konsumenter, djurskydd, gris

EU-miljarder till utveckling hamnar hos riskkapitalbolag

I Lissabonfördraget anges att EU måste ”ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförandet av politik som kan påverka utvecklingsländerna” – ett åtagande från EU för att undvika beslut som underminerar unionens arbete inom bistånd och utveckling. Detta gäller alla EU:s institutioner, inbegripet Europeiska investeringsbanken, EIB. Trots detta visar det sig vid en granskning av det miljardstora EU-bidraget, som varje år förvaltas av EIB, att hundratals miljoner, öronmärkta för fattiga länder i Afrika, försvinner eller hamnar i skatteparadis. Hur ska millenniemålen någonsin kunna uppfyllas när miljarder till utvecklingsländerna inte inriktas på fattigdomsbekämpning?

EU går i borgen för EIB genom en budgetgaranti. Denna budgetgaranti är förbunden med vissa kriterier, vilka nu är föremål för översyn av EU-parlamentet och ministerrådet.

EIB kan tack vare denna garanti erhålla ett utomordentligt gott kreditbetyg –och låna upp miljarder euro på finansmarknaden, miljarder som EIB i sin tur har rätt att investera och låna ut till andra länder utanför EU. En absolut majoritet av de länder som får låna från EIB är utvecklingsländer.

Därför anser vi att bankens verksamhet också ska inriktas på fattigdomsbekämpning. Men så tycker inte EU:s ministrar. Deras ståndpunkt har hittills varit oerhört konservativ. Enligt dem ska ingen hänsyn tas till något utvecklingsperspektiv när EIB lånar ut pengar. Så vitt vi förstår står också den svenska regeringen bakom den uppfattningen.

Vi vill därför veta varför regeringen inte anser att EIB:s verksamhet bör inriktas på fattigdomsbekämpning? Vidare, hur anser regeringen att millenniemålen skall kunna uppfyllas om miljarder euro varje år undantas från att omfattas av utvecklingshänsyn?

Största delen av EIB:s budget till Afrika går i dag till riskkapitalbolag. En rapport från Counter Balance, en paraplyorganisation för frivilligorganisationer, visade nyligen att 60 procent av EIB:s investeringar för riskkapitalfonder i Afrika, cirka 1,25 miljarder kronor, befinner sig i ett enda land, Mauritius, där – enligt EIB – det omfattande regelverket ”gynnar utvecklingen för den privata sektorn”.

Flera av de bolag som beviljats lån av EIB är dessutom registrerade i skatteparadis – 40 miljoner kronor i riskkapitalinvesteringar till Angola, samt 50 miljoner kronor till Kamerun och Tchad gavs exempelvis till företag registrerade i Luxemburg.

EIB:s stöd till mellanhänder bör begränsas till lokala finansinstitut med kunskap om behoven hos de lokala små och medelstora företagen.

EIB:s nuvarande utlåningsverksamhet driverinte utvecklingen framåt. EU-pengar hamnar i stället i händerna på privata aktörer som endast är ute efter att göra så mycket vinst som möjligt utan något intresse för utveckling.

Resultatet blir vinstinriktade, konfidentiella kedjor med finansiella transaktioner. Dessa kedjor gör pengarna dessutom omöjliga att spåra, vilket i sin tur medför att det också är omöjligt att utvärdera om medlen faktiskt har någon effekt på utvecklingen i de fattiga länderna. För att undvika detta tänker regeringen arbeta för att EIB ska förbättra sina befintliga riktlinjer och öka öppenheten?

Ett finansiellt system är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Trots detta saknar halva världens befolkning tillgång till grundläggande finansiella tjänster som krediter, sparande och försäkringar. Bättre tillgång till dessa tjänster, även i mycket liten skala, ger ett stort antal människor möjlighet att klara sig själva och försörja sina familjer samt att skapa tillväxt och sysselsättning. Ett antal innovativa projekt, som mobiltelefonbankverksamhet i Afrika är bra exempel på detta.

Rimligt vore därför att EIB ägnade en större del av sin verksamhet åt att främja tillgången till krediter, sparande och försäkringar för fattiga genom banker för landsbygdsutveckling, kooperativa banker och andra mikrofinansieringsinstitut.

Vad gör regeringen för att detta ska bli verklighet?

Finanssektorn har en oerhörd betydelse för marknadsekonomisk utveckling. Att kapital som skulle kunna gynna utvecklingen för världens fattigaste länder i stället används i rent vinstsyfte för EU är en oerhörd förlust för världens framtidsutveckling. Men vi kan förändra det, Europaparlamentet är redo – men frågan är om den svenska regeringen är beredd att hjälpa till?
Göran Färm
Europaparlamentariker (s) och talesman i budgetfrågor.

Åsa Westlund
Europaparlamentariker (s) och suppleant i parlamentets utvecklingsutskott

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om eib, europeiska investeringsbanken, bistånd, utvecklingsbistånd, milleniummålen, milleniemålen, eu, politik, regeringen, fattigdomsbekämpning, öppenhet, budget, socialdemokraterna

EU:s röst kan vara stark. Men vad säger den?

EU kan vara en stark röst i världen. Det nya EU-fördraget syftar till att stärka denna röst. Det är viktigt. Genom att tala i kör blir vår röst så stark att även andra starka aktörer i världen måste lyssna. Men det är inte bara hur högt man talar som spelar roll, utan kanske framför allt vad man säger.

Så vad säger EU?

I tal blir det ofta många vackra ord om internationell rätt och mänskliga rättigheter. Men vad säger EU när internationell rätt ställs på sin spets? Frågan om Västsahara visar med all tydlighet att EU sätter vissa medlemsstaters handelsintressen före den internationella rätten. Det är helt oacceptabelt.

För några år sedan reste jag i de algeriska flyktingläger där många av Västsaharierna bor. Många av de jag mötte uttryckte då stor besvikelse över hur det internationella samfundet och EU svikit dem. De uttryckte också allvarlig oro för en radikalisering av det egna folkets befrielsekamp. Västsharierna har länge förlitat sig på FN-systemet och motsatt sig våld för att gynna den egna saken. Men nu ser de äldre hur den yngre generationen, som fötts och växt upp i flyktinglägren, blir lätta offer för radikal grupper. Många mödrar och fäder var oroade över utvecklingen och vädjade om snabb lösning på konflikten.

Tyvärr har EU agerat på rakt motsatt sätt. Istället för att bidra till att lösa konflikten på det sätt som FN-systemet stakat ut slöt EU ett fiskeavtal med den ockuperande makten: Marocko. Avtalet inkluderar ockuperat fiskevatten. Den dåvarande S-regeringen såg till att Sverige röstade emot avtalet när det slöts 2005. Detta för att det stred mot internationell rätt. Det gör avtalet fortfarande, och nu har detta slagits fast också av Europaparlamentets rättstjänst.

För att det ska vara förenligt med internationell rätt att sluta ett avtal med Marocko som inkluderar Västsahariskt fiskevatten måste avtalet vara i enlighet med det ockuperade folkets vilja och intresse. EU har aldrig brytt sig om att fråga Västsaharas representanter om de är för fiskeavtalet, kanske för att de redan vet att svaret är nej. EU har heller aldrig brytt sig om att undersöka om fiskeavtalet kommer det ockuperade folket till del. Tvärtom har EU-kommissionen ansett att detta ansvar vilar helt på Marocko!

EU:s röst för den internationella rätten kan alltså i den här frågan beskrivas som knäpptyst. Snällt tolkat. Mindre snällt tolkat är EU:s röst en röst som säger det som ligger i EU: medlemsländers ekonomiska intressen, oavsett hur det förhåller sig till den internationella rätten.

Fiskeavtalet mellan EU och Marocko håller nu på att omförhandlas. Vi är många som ställt krav på att fiskeavtalet ska avslutas eftersom det alltså strider mot internationell rätt. Men flera länder som Spanien, Portugal och Frankrike vill behålla fiskeavtalet, bland annat för att det gynnar deras egna fiskeflottor.

Vad gör då Sveriges utrikesminister i denna glödheta konfliktfråga? Att EU talar med en röst ger små länder möjlighet att påverka, till skillnad mot när stora länder som Frankrike och Spanien utformar politiken på egen hand. Men Sveriges utrikesminister har inte tagit chansen att agera. När riksdagen innan jul diskuterade frågan sa sig Bildt inte känna till hur förhandlingarna gick, vilket tydligt indikerar att han inte engagerat sig i frågan. Istället hänvisade han till Jordbruksminister Erlandsson eftersom Bildt ansåg att det rörde sig om en fiskefråga. Marocko jublade säkert när de hörde detta. Det är ju så de vill betrakta det hela. Som en fråga om fisk, långt bort från alla diskussioner om den internationella rätten.

Sverige har ett ansvar för att EU säger rätt saker. Inte bara för att hålla ihop kören.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om eu, politik, utrikespolitik, carl bildt, fiske, fiskeavtal, regeringen, västsahara, internationell rätt, marocko