Så svek Sverige u-länderna

Resultatet blev till slut ungefär som förväntat. Den fortsatta processen till ett bra, bindande avtal går vidare. Därmed lever fortfarande hoppet om att världen ska lyckas ta sig samman och förhindra de värsta klimatförändringarna. Vid några tillfällen var förhandlingarna trots allt nära att falla samman.

Det saknas dock fortfarande pengar, åtgärder och tillräckliga åtaganden om utsläppsminskningar för att vi ska klara tvågradersmålet.

Jag har ännu inte sett slutresultatet i fullo. Men The Guardian skriver som vanligt en bra artikel, här om slutförhandlingarna och resultatet av dem. Centralt är detta:

A compromise, suggested by the Brazilian delegation, saw the EU and Indians agree to a road map which commits countries to negotiating a protocol, another legal instrument or an ”agreed outcome with legal force”.

The treaty will be negotiated by 2015 and coming into force from 2020.
The deal also paves the way for action to address the ”emissions gap” between the voluntary emissions cuts countries have already pledged and the reductions experts say are needed to effectively tackle climate change.

Christiana Figueres,  Executive Secretary of the UN Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) sammanfattar det hela bra på twitter:

remarkable new phase in climate regime. Critical next step, and still insufficient. Must continue raising ambition.

Miljöminister Lena Ek verkar mer än lovligt glad över avtalet.

EU:s förhandlare Connie Hedegaard verkar mest lättad. EU har agerat klokare och mer strategiskt i och inför förhandlingarna i Durban än vad som var fallet i och inför mötet i Köpenhamn då Sverige var EU:s ordförande.

USA:s uttalanden om avtalet visar hur svårt de hade att acceptera även den här kompromissen….

Miljörörelsen, t ex Naturskyddsföreningens Svante Axelsson,  är besviken över innehållet, men de flesta inser också att själva processen räddades och att förhoppningarna om ett bra, bindande avtal därmed fortfarande lever.

AB, SR1, SR2, SVT, Expressen, DN, DN debatt, Miljöaktuellt

Intressant?

 
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, durban, cop17, cop17se

EU borde för länge sedan insett att det är genom att själva tro på det vi säger, att det inte är en uppoffring, utan en väg framåt, att minska utsläppen. Som också EU-kommissionen visat är det LÖNSAMT för EU att ställa om och minska våra utsläpp med 30 procent till 2020. Ändå är EU:s medlemsländer inte beredda att göra det om inte andra länder gör motsvarande åtaganden. Framtiden tillhör inte dem som klamarar sig fast vid gammal teknik, utan dem som bejakar och välkomnar förändring och utveckling. Detta är svårt för enskilda människor att klara själba. Jag vet. Men tillsammans, genom ett samhälle som bidrar i omställningen genom höga klimatkrav och bra broar för människor mellan jobb kan det gå betydligt lättare än vad vi tror.

Jag är övertygad att det är genom att visa att det går, att det till och med är bra för ekonomi och jobb att ställa om, som EU kan få med sig resten av världen och rädda klimatet.

Läs gärna mina tidigare artiklar om förhandlingarna på SVT debatt, Dagens arena, aip, Nerikes Allehanda

Anders Lindberg skriver också bra på Aftonbladet idag.

På bilderna nedan kan du se EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard tala med media, och den polska ministern (Polen är ju ordförande för EU:S ministerråd) briefa Europaparlamentets förhandlingsdelegation om vad som händer.

Aftonbladet, gp

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, durban, eu, miljö, cop17

Intressant?

http://intressant.se/intressant

Hela artikeln följer nedan.

Igår skrev jag och Matilda Ernkrans i GP om socialdemokratisk klimatpolitik. Läs!

Klimatfrågan är akut. Senast 2015 måste de globala utsläppen börja minska om vi vill undvika att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader, enligt FN:s klimatpanel. Trots det ökade klimatutsläppen mer än någonsin under 2010.

Toppmötet i Durban måste ta stora steg framåt mot ett ambitiöst bindande globalt klimatavtal. För att det ska lyckas är förtroendet mellan världens ekonomiskt rika och fattiga länder helt centralt.

Ett tydligt minne från min skoltid var förklaringen om hur det kom sig att människor svalt på jorden. Läraren gav säkert många förklaringar, men en förklaring som fastnade på min näthinna var den att människor i Afrika huggit ned träden och därmed i sin okunskap bidragit till missväxt och svält.

En ganska bekväm beskrivning för oss som inte svalt. För vår moraliska skyldighet att hjälpa grundade sig då enbart på medmänsklighet. På att det är vår skyldighet att hjälpa människor i nöd, även om de har sig själva eller äldre släktingar att skylla för sin situation.

Men i dag vet vi mer. Med stor sannolikhet är det tvärtom vårt agerande som skapat de klimatförändringar som i sin tur leder till missväxt och svält på Afrikas horn. Självklart finns det andra faktorer. Då som nu. Inte minst krig och konflikter. Men det ändrar ändå inte på det faktum att vårt sätt att leva bidrar till att tusentals barn svälter ihjäl. Nu och i framtiden kommer människor att dö på grund av det sätt vi valt att leva.

Vi har ett ansvar. Ett ansvar som inbegriper effekter av våra handlingar även om vi inte kan se hela orsakskedjan med våra egna ögon. Det räcker faktiskt med den forskning som finns i dag för att vi ska kunna se detta orsakssamband. Men oftast väljer vi att undvika att tänka på vår enorma moraliska skuld i det som sker.

Men min frustration över att det går långsamt i klimatarbetet beror inte bara på detta. Redan Stern-rapporten visade att det är lönsamt att ställa om samhället så fort som möjligt. EU-kommissionen har visat att det vore lönsamt för EU att minska utsläppen med 30 procent till 2020. Framtiden tillhör som vanligt dem som väljer att bejaka förändringar, inte dem som klamrar sig fast vid gamla lösningar. Ändå gör vi inte tillräckligt.

Sverige hör inte till de länder inom EU som vill höja klimatambitionerna och minska utsläppen inom EU med 30 procent till 2020 i stället för 20 procent. Om regeringen vill ha ett globalt avtal på plats borde den byta ståndpunkt omedelbart.

Ännu en viktig anledning till att öka ambitionerna är att få med sig utvecklingsländerna, inberäknat de så kallade tillväxtländerna. För att vinna deras förtroende bör vi i de industrialiserade länderna ta vår del av ansvaret, annars kommer inte utvecklingsländerna gå med på ett avtal. Att minska utsläppen med 30 procent inom EU till 2020, oberoende av andra länders åtaganden, skulle vara ett viktigt steg på vägen. Genom ambitiösare åtaganden kan vi både få med oss utvecklingsländerna och visa att klimatarbetet inte är bördor att fördela utan möjligheter att ta tillvara.

I Durban kommer vi inte nå ända fram till ett bindande avtal som gör att världen klarar målet om att begränsa temperaturökningen till 1,5–2 grader.

Men förhoppningsvis kommer vi en bra bit. Men då gäller det att hitta en fortsättning på Kyotoprotokollet, öka ambitionerna när det gäller minskningarna av klimatutsläpp, få fram pengar till utvecklingsländerna mellan 2013 och 2020 och få till ett gediget system för uppföljning och kontroll av klimatarbetet.

Vi har inte bara en moralisk skyldighet som vi ska ställa om. Vi har också ett egenintresse att göra det. Omställningen rymmer så många möjligheter, inte minst för dem av oss som går i främsta ledet.

Klimattoppmötet i Durban måste utgå från de här två insikterna. Den industrialiserade världens moraliska ansvar och de många vinster och möjligheterna med att ställa om.

Åsa Westlund, europaparlamentariker (S), åker till Durban 5-10 december

Ps. En sak blev nog lite skev i artikeln efter att jag tog bort ett stycke i sista stund. För att klara klimatomställningen krävs det politiska beslut. Det räcker inte med att varje person försöker ta sitt ansvar, utan för att lyckas måste det till större förändringar. Så ansvaret vilar alltså tungt på oss som fått politiska förtroendeuppdrag.

Intressant?

Aftonbladet, DN-debatt,