Idag skriver jag i Expressen. om avsaknaden av föräldraledighet för Europaparlamentariker och konsekvenserna av detta. Några citat från artikeln som delvis bygger på mina egna erfarenheter då jag och Anders väntar vårt andra barn i mitten av maj:

“.. det finns inget ersättarsystem, vilket gör att min partigrupp och mina väljare under den här tiden förlorar en röst i parlamentet. För partier och väljare finns det alltså ett negativt incitament till att föra fram särskilt kvinnor i barnafödande ålder. Det är inte bra, särskilt inte för en union som säger sig förespråka jämställdhet.

Trots detta har jag av mitt parti och de väljare som personkryssat in mig två gånger fått chansen att sitta i Europaparlamentet. Jag tror att det beror på att de tycker att det behövs såväl unga kvinnor som föräldrar i beslutsfattande positioner. Av rena demokratiskäl, men också för att olika erfarenheter ska finnas med där besluten tas. Europaparlamentet tar beslut om många saker som påverkar just barns och familjers vardag; till exempel om man ska tillåta farliga kemikalier i nappflaskor eller ej, vilka säkerhetskrav man ska ställa på leksaker och hur minimivillkoren för föräldraledighet ska se ut i EU.”
—–

“Vem som tar besluten påverkar politikens innehåll. Vi socialdemokrater arbetar för bättre rätt till föräldraledighet för alla Europas löntagare. En del i att nå dit är att göra det möjligt för föräldrar att delta i beslutsfattandet.”

Självklart borde det finnas samma regler för föräldraledighet för Europaparlamentariker och svenska ministrar som för svenska riksdagsledamöter. Vi svenska socialdemokrater agerar nu för att ändra detta, vilket jag skrivit om tidigare här.

Jag har tidigare bloggat om föräldraledighet bland annat här och här.

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, eu, barn, föräldrar, jämställdhet, europaparlamentet, politik, samhälle, gravid

Aip (tyvärr ligger inte artikeln på nätet) rapporterar den här veckan om att vi svenska socialdemokrater kräver att Europaparlamentet inför möjligheten till föräldraledighet för Europaparlamentariker.  Detta i ett brev till Europaparlamentets talman (se nedan).

När min man och jag  får vårt andra barn i mitten av maj kommer jag naturligtvis inte att delta på några möten på ett tag. (Jag är som det heter “excused” från att delta på möten två månader innan beräknad förlossning och sex månader efter, utan att parlamentet drar in lönen till min personal. I normala fall drar parlamentet in utbetalningarna till ledamöters anställda om inte ledamöterna närvarar vid ett visst antal sessionsomröstningar.)

Men det finns inget ersättarsystem, vilket gör att min partigrupp under den här tiden förlorar en röst i parlamentet. För partier och väljare finns det alltså ett negativt incitament till att föra fram speciellt kvinnor i barnafödande ålder. Det är inte bra. Jag är djupt tacksam att både mitt parti och alla som valt att kryssa för just mig trots detta negativa incitament valt att föra fram mig. Jag tror att de har gjort det för att de också tycker att det behövs föräldrar i Europaparlamentet. Det behövs till exempel både mammor och pappor som vet hur barn stoppar allt i munnen, utan en tanke på att det kan finnas farliga kemikalier i. Dessutom behövs det fler kvinnor i parlamentet. Andelen kvinnliga parlamentariker är fortfarande bara en tredjedel i Europaparlamentet. Inget bra exempel för en union som säger sig vara för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Obehagligt är det också att min bortavaro kommer att redovisas som vilken bortavaro som helst. Det framgår alltså inte av vilken anledning jag är borta. Det är obehagligt eftersom en del då kan tro att man haft betydligt sämre skäl till att vara borta.

Frånvaron av ett fungerande system med föräldraledighet för Europaparlamentariker innebär att kvinnor som föder barn utsätts för det som på härskarteknik-språk kallas dubbelbestraffning. Man kan helt enkelt inte göra rätt. Jobbar man borde man fokusera mer på barnet. Och om man fokuserar på barnet, borde man jobba mer.

Med detta sagt inser jag förstås att det finns dem som har det betydligt sämre än jag och andra barnafödande Europaparlamentariker. Speciellt i Europa där rätten till föräldraledighet ibland är rent chimär. Men också i Sverige där många, t ex studerande, har en alldeles för låg ersättning vid föräldraledighet. Därför arbetar vi socialdemokrater för bättre rätt till föräldraledighet  för Europas löntagare. 

Det här är mitt andra barn under tiden som Europaparlamentariker. Jag hoppas att jag lärt lite från förra gången. Att jag blivit bättre på att balansera jobbet och tiden hemma. Eftersom systemet ser ut som det gör, och eftersom jag är alledels för engagerad i det jag gör för att låta det bli ogjort, kommer jag fortsätta jobba hemifrån under bortavaron. Men inte hela tiden och inte med allt. Men vem kan t ex hålla sig borta från politiken när vi har val om bara några månader? Och vem kan efter ett års slit hålla fingrarna borta när sista besluten ska tas i viktiga frågor som utsläpp från stora industrier i Europa, matmärkning och kemikalier i elektronik? 

I den svenska riksdagen finns redan föräldraledighet för ledamöterna. En reform som säkert bidragit till att Sverige är kanske det mest jämställda landet i världen. Samtidigt finns det skäl att gå vidare även här. Precis som i Europaparlamentet saknas det i den svenska regeringen möjlighet till föräldraledighet. Mossigt.

Jag har tidigare bloggat om föräldraledighet bland annat här och här.

Vårt brev till parlamentets talman:

Dear President Buzek,

 Most of us agree on the importance of equality between women and men. A central tool for the achievement this is the right to parental leave, both for women and men. Also it is of vital democratic importance that women and men are equally represented in decision-making bodies.

With respect to this we would like to bring to your attention the situation for Members of the European Parliament who become parents while in office.

Currently Members of the European Parliament hold no right to parental leave. This means that a member either has to resign office, be absent without leave or disregard family responsibilities when having a family. We believe that the current policy discriminates particularly against women, who traditionally assume most family responsibilities. Women also face additional obstacles in trying to combine giving birth and breast-feeding with their responsibilities as Members of the European Parliament.

We believe that this poses a problem both from a democratic and gender equality point of view and we therefore urge you as president of the European Parliament to take action.

We believe that a proper solution would be to investigate the possibility of creating a system of parental leave which would include both women and men. Such systems already exist, for example in the Swedish national parliament where a member can be replaced by a substitute while being on parental leave. This means that besides making it possible for members to live up to family responsibilities, voters does not loose a representative and the parties does not loose any votes due to the absence of the member on parental leave.

 We ask you to look into this matter and request appropriate action to resolve the problem.

 Yours sincerely,

 Åsa Westlund, Marita Ulvskog , Olle Ludvigsson, Göran Färm, Anna Hedh

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, eu, barn, föräldrar, jämställdhet, europaparlamentet, politik, samhälle, gravid

Idag har jag skrivit en krönika i Nerikes Allehanda som handlar om rätten för kvinnor att kunna kombinera jobb och familj. Det finns som vanligt tusen saker att säga om detta ämne. Den här gången fokuserar jag på den pågående debatten om EU:s direktiv om mammaledighet och på det absurda i att kvinnor som får barn genom en stor bukoperation – kejsarsnitt – inte har rätt till samma vila som män som genomgår en stor bukoperation av annan anledning.

Läs krönikan här:

Just nu pågår debatten om förändringar i EU:s direktiv om föräldraledighet. Redan idag finns ett sådant direktiv inom EU. Där anges miniminivåer för föräldraledighet inom EU. När det infördes gav det miljoner kvinnor rätt till ledighet i 14 veckor, varav två veckor obligatorisk ledighet innan eller efter förlossningen. Det kan i svenska ögon tyckas vara lite, vilket det också är. Men för miljoner kvinnor, som tidigare inte haft denna rättighet utan ofta blivit avskedade i samband med förlossning var det en enorm förbättring.

Nu pågår diskussionen om att höja miniminivåerna i direktivet. Rätten till ledighet ska bli längre och man ska få högre ersättning under ledigheten. Det tycker jag är bra. För att på allvar ha en chans att kombinera familj med yrkesarbete krävs bättre regler för föräldraledighet. Den svenska borgerliga regeringen har en annan åsikt. De tycker inte att EU ska bry sig om rätten för anställda att ha föräldraledigt överhuvudtaget.

Det tycker jag att EU ska. För mig är EU inte bara en union med gemensamma regler för företag, utan en union som ska verka för konkreta förbättringar i människors vardag. När vi gör det enklare för företag att flytta mellan länder och handla mellan olika länder måste också de anställdas rättigheter följa med. Annars får vi en situation där företag spelar ut människor och länder emot varandra och förlägger sin verksamhet i de länder som erbjuder anställda lägst skydd och sämst rättigheter. Detta gäller såväl arbetsmiljö som konkreta rättigheter som föräldraledighet för löntagare. 

I längden förlorar vi alla på en sådan utveckling. Sådan social dumping eller underbudskonkurrens sätter press på alla löntagare, även i Sverige, att sänka sina löne- och rättighetsanspråk. Det leder till ökade klyftor. Och det leder dessutom till sämre konkurrensmöjligheter på längre sikt. Sveriges och Europas framtid ligger inte i att konkurrera med låga löner. Ska vi klara jobben och välfärden i framtiden måste vi konkurrera med kompetent och initiativrik arbetskraft och ny grön teknik.

Ett inslag i förslaget till förbättringar i minimivillkoren för föräldraledighet är dock problematisk. Det handlar om att många vill göra det obligatoriskt för mammor att ta ut mammaledighet de första 6-8 veckorna efter förlossningen. Detta motiveras med att i många länder vågar mammorna annars inte vara hemma från jobbet även om det skulle vara deras rättighet på pappret. De är nämligen rädda för att ändå bestraffas av sin arbetsgivare med sämre arbetsuppgifter eller till och med uppsägning.

I Sverige tar de allra, allra flesta mammor ut föräldraledighet de första veckorna efter förlossning. Men det är ändå problematiskt att ”tvinga” mammor att vara hemma från jobbet om de inte vill. Därför försöker vi få bort det obligatoriska inslaget i det nya förslaget på direktiv.

Men hela diskussionen, i kombination med att jag själv väntar mitt andra barn samtidigt som jag har ett uppdrag som det är omöjligt att vara föräldraledig ifrån, har fått mig att fundera en hel del på den svenska föräldraförsäkringen. Den är långt ifrån perfekt. Ta till exempel det absurda i att en kvinna som genomgått en stor bukoperation för att föda sitt barn med kejsarsnitt behandlas helt annorlunda av samhället än en man som genomgått en stor bukoperation på grund av en sjukdom. Varken kvinnan eller mannen kan arbeta, men likväl är det bara mannen som har rätt till sjukersättning. Kvinnan förväntas istället ta ut föräldradagar. Vilket i sin tur innebär att pappan till barnet inte kan göra detta. Istället ska kvinnan återhämta sig samtidigt som hon tar hand om ett nyfött och dessutom eventuella äldre barn som inte längre får vara på förskolan i samma utsträckning som tidigare. Hur det går ihop med att man inte får lyfta flera veckor efter ett kejsarsnitt är för mig en gåta.

Kanske vore den bästa lösningen på detta att införa särskilda mammadagar i anslutning till förlossningen. Dagar som bara kunde användas av mamman och som var till för att ge mamman rimliga förutsättningar att klara de fysiska och psykiska problem som kan uppstå i samband med förlossningen. Det skulle göra det möjligt för pappan att ta ut föräldradagar och ta hand om barnen samtidigt som mamman återhämtade sig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om föräldrarskap, mamma, mammaledighet, föräldraledighet, barn, livspusslet, kejsarsnitt, förlossning, eu, politik, socialdemokraterna

Hushållsnära tjänster är en fråga som diskuterats länge inom Socialdemokraterna. Till stor del har diskussionen handlat om tekniska frågor som om det ska finnas ett skatteavdrag, hur stort det ska vara och vad det i så fall ska omfatta.

Traditionellt har vi varit positiva till skatteavdrag om det omfattat tapetsering, ombyggnation och målning men negativa om det omfattar städning eller fönsterputsning. Detta har ibland klätts i argumentet att det skulle handla om en konjunkturåtgärd för byggsektorn och ibland i en ganska grumlig retorik om att byggtjänster är riktiga jobb medan städtjänster inte är det.

Min personliga uppfattning är att hushållsnära tjänster är en viktig del av samhällsekonomin oavsett om det handlar om tapetsering, städning eller trädgårdsarbete. Men det ska vara riktiga jobb med riktiga löner, villkor och kollektivavtal.

Att använda skattepengar till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller för att stimulera vissa sektorer så att fler jobb skapas har alltid varit en del av en aktiv socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik. Vi har försvarat det med att arbete åt alla är den viktigaste uppgiften för socialdemokratin. Både därför att arbete ger frihet och öppnar dörrar men även för att fler i arbete är nödvändigt för att vi ska ha starka offentliga finanser och kunna utveckla välfärden. Vi vill också att det ska vara möjligt för alla att kombinera karriär med familj. Därav utbyggd barnomsorg och maxtaxa på förskolan.

Varför är då avdraget för hushållsnära tjänster så kontroversiellt?

Jag tror det handlar om två saker. Dels finns påståendet att det egentligen inte ger några nya jobb. Dels handlar det om fördelningspolitik, varför ska det finnas avdragsrätt för något som bara ett fåtal har möjlighet att utnyttja.

Att avdraget för hushållsnära tjänster ger fler jobb är det idag ganska få som tvivlar på. Almega gick nyligen ut med att 11 400 personer nu jobbar med hemservice. Det är en sektor som expanderat stort och Almega uppger att 23 000 köpare tillkommer varje månad.

Det fördelningspolitiska argumentet är dock starkt. Sverige behöver mindre, inte större klyftor. Själv är jag av uppfattningen att fler jobb är det bästa sättet att minska klyftorna. Jobb är fördelningspolitik. Därför gör avdraget för hushållsnära stor nytta. Det gör svarta jobb vita och låter personer som är arbetslösa få jobb. Dessutom ger det fler mammor och pappor möjlighet att jobba heltid. Men man får samtidigt inte blunda för de fördelningspolitiska problemen med avdraget som det är utformat idag. Därför välkomnar jag Mikael Dambergs utspel i gårdagens rapport att avdraget bör göras om. Han sa:

Jag tycker debatten för och emot hushållsnära tjänster har varit för enkel. Jag tror vi istället ska rikta in debatten på att förändra systemet med hushållsnära tjänster, och barnfamiljsanpassa det. Man skulle sänka taket i systemet så att man inte kan plocka ut så mycket som helst och istället rikta pengarna mot de barnfamiljer som har en väldigt pressad vardag.

I dagarna har även Miljöpartiet slagit fast att de vill ha avdraget för hushållsnära tjänster kvar. De motiverar det inte nu med miljöargument, men jag tycker att det finns starka miljöskäl för samhället att generellt sätt bidra till att rikta konsumtion till tjänster istället för varor. Men detta gäller förstås inte bara hushållsnära tjänster, även om det är en typ av tjänst som många familjer nog väger mot att konsumera ytterligare varor. I bloggosfären har Peter Andersson, Jonas Morian och Robert Noord också välkomnat Mikael Dambergs utspel medan exempelvis Bengt Sifverstrand och HBT-sossen argumenterar emot. Karin Bergh tycker att det är nedvärderande att kalla hushållsnära tjänster för pigavdrag.

Den rödgröna diskussionen lär fortsätta.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, hushållsnära tjänster

Har verkligen våndats över om jag ska skriva något om Birgitta Ohlssons graviditet eller inte. Att göra det är ju liksom att falla in i samma dyngpöl som andra. Det är ju Birgitta Ohlssons kompetens och politiska åsikter som ska stå i fokus för diskussionen om hennes utnämning. Inget annat. All heder åt t ex Göran Eriksson i Svd som lyckades skriva en hel analys om utnämningen av Ohlsson i SVD:s tryckta upplaga utan att ta upp Ohlssons blivande moderskap! Samma dag hade t ex Dagens industri i sin tryckta upplaga två uppförstorade citat av den nye EU-ministern. Inget av dem handlade om hur hon ser på EU:s inre marknad eller stabilitetspakt, något som borde intressera DI:s läsare. Utan givetvis om hennes växande mage och att hennes man inte är en dinosaur…

Det sägs ofta att man som nybliven förälder upptäcker att det inte är så lätt med jämställdhet. Det är sant. Men inte av den anledningen som man ofta inbillas att tro, utan på grund av att alla uppenbarligen har rätt att tycka till om andras föräldraskap, och då främst moderskap. Det går helt enkelt inte att göra “rätt” i andras ögon. Dubbelbestraffningen som är en av härskarteknikerna mot kvinnor, finns överallt.

Oavsett vad man gör är det fel. Värst tycker jag kvinnor som “i all välmening” vill ta ifrån en makt, ansvar och arbetsuppgifter utan att man själv bett om det är. Tyvärr har jag stött på ganska många sådana vid det här laget. Bara första gången blev jag förvånad över att det här kan komma från kvinnor som ser sig själva som stora jämställdhetsförespråkare. En variant på detta är de kvinnor som inte har en position som gör att de kan ta ifrån dig makt eller ansvar, men som gärna pådyvlar dig dåligt samvete om du inte självmant inordnar dig i rollen som urmodern som ger upp karriären för att ägna din bebbe all uppmärksamhet de närmaste åren. Belinda Olsson i dagens AB är ett lysande exempel. Hon vill visserligen inte ha några åsikter om Ohlssons val, men …. Det vanligaste uttrycketet för detta  i det vardagliga umgänget är när andra talar i formen av “man vill ju”, istället för ”jag vill”. “man vill ju vara hemma med barnen så mycket som möjligt”, ”man vill ju inte att barnen ska vara på dagis mer än några timmar varje dag” etc. Ironiskt nog står “man” i dessa meningar aldrig för en man, utan för att kvinnan ska vara hemma och rusa från jobbet för att hämta på dagis. Eva Sternberg är bara en av raden av kvinnor som utgår ifrån att deras åsikt och upplevelse ska styra också andra kvinnors val och möjligheter.

När man föder barn hamnar man i en ny roll som det är helt naturligt att känna sig osäker i. Det gör en extra sårbar för alla andras synpunkter. Tyvärr.

Birgitta Ohlsson är nu inte den första föräldern i regeringen. Ett antal ministrar väntar barn i vår/sommar. Men eftersom de är män slipper de alla frågor om sitt föräldraskap.  Två kvinnor i min omedelbara närhet står säkert till tjänst med tips om hur man får det att fungera; såväl Marita Ulvskog och Lena Hallengren fick barn som ministrar. Det var säkert tufft. Ohlsson kommer kanske ha det ännu tuffare med sina kristdemokratiska alliansbröder.  

Tråkigt nog är det så att varje kvinna som utmanar strukturer som byggts för att passa män (med hemmafruar) kommer att få betala ett personligt pris för det. Det största priset är att dubbelbestraffas offentligt. Det här är bara första ronden. När Ohlsson väl fött barn kan hon inte göra “rätt” i andras ögon. Det är det som är kärnan i härskartekniken “dubbelbestraffning”. Jobbar hon, borde hon vara hemma mer. Är hon hemma mer borde hon jobba mer. Allt förstärkt av att regeringsmedlemmar inte som vanliga föräldrar kan ta ut föräldraledighet.

Med allt detta sagt medger jag att jag också gärna läser om andras livspussel i tidningen. Med förhoppningen om att hitta lösningar till vårt eget. Men, det är befirande när man kan läsa sådant utan att samtidigt få alla andras åsikter om det i halsen. Dessutom finns det väl många tillfällen att tala med Ohlsson om hennes föräldraskap. Dagen då hon får chans att påverka allas vår vardag genom en inflytelserik regeringspost finns det dock intressantare aspekter att ta upp. 

Trollhare, Amanda Brihed, Monica Green  skriver bra om detta,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om birgitta ohlsson, gravid, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, lena hallengren, marita ulvskog, föräldraskap, jämställdhet, politik, samhälle