Ansvar, var god vänta.

Fredrik Reinfeldt spelar bluffpoker med klimatpolitiken, skriver Mats Engström i Aftonbladet.

Sverige är ledande i arbetet, menar statsministern, medan miljörörelse och erfarna förhandlare i Bryssel tycker det är ”fruktansvärt” hur det en gång så progressiva Sverige numera hör till bakåtsträvarna. Regeringen driver på för att EU inte ska behöva minska sina egna utsläpp, utan ska kunna köpa sig fritt genom att betala åtgärder i u-länderna.

Denna brist på ansvar möter jag dagligen i Europaparlamentet. Sveriges regering har på kort tid slarvat bort ett förtroendekapital i klimat- och miljöfrågorna som det tagit tiotals år att bygga upp. Under Fredrik Reinfeldt har Sverige tappat helt tappat initiativet i Europeisk miljödebatt och i klimatfrågan allierat sig med de som är mest bakåtsträvare. Samtidigt försöker de ge en helt annan bild hemma.

Vi ser ungefär samma taktik om välfärden. ”Nu är det välfärdens tur” var budskapet från Reinfeldt då han för två år sedan började sin turné runt om i olika välfärdsverksamheter som förskolor, äldreboenden och sjukhus. Nu har beskedet så kommit att trots krisen blir det inga extra pengar från staten till kommuner och landsting. Istället har regeringen prioriterat att sänka skattena med över 80 miljarder och nu senast lånat pengar till dessa skattesänkningar.

Idag på morgonen rapporterar Ekot att var tredje kommun säger upp anställda. Rapporterna om resultatet av regeringens politik för välfärden blir allt fler. Lärare sparkas. Arbetslösheten ökar och hela var sjätte är rädd att bli av med jobbet. Sjukvården drabbas. Äldrevården tar stryk.

Samtidigt verkar man släppa olika signaler samtidigt om den inte helt obetydliga frågan om kommunernas ekonomi. I går vacklade man fram och tillbaka. På morgonen stängde de ekonomiska talespersonerna dörren för mer pengar till kommunerna i SvD. I ekot samma morgon sände Reinfeldt snarare signalen att dörren var öppen. Sen slog Mats Odell igen dörren igen, också det i Ekot. Intrycket blir, som Jonas Morian skriver att ”Klara besked verkar inte riktigt vara regeringens grej.” Sjölander undrar om ”…regeringen helt enkelt inte [har] koll på vad det är den håller på med.”

Själv undrar jag om det inte är taktik, och samma taktik både för klimat och välfärd. Om något är riktigt rörigt blir det lätt så att man slutar lyssna. Och Reinfeldt beskriver en politik med minskade ambitioner både för klimatpolitiken och för välfärden som att politiken blir mer aktiv och vill mer. Det låter bra. Att detta inte är sant är svårare att få fram.

Jag ställer mig samma fråga som Mats Engström gör i Aftonbladet: