Sista inlägg
0

Giftfri förskola. För alla.

En förskola utan giftiga kemikalier

Publicerad i Haningeposten

Under sommaren har vi och våra barn flera gånger varit och tittat på deras förskola och skola. Det är lite spännande eftersom den just nu byggs om. Barnen vill så gärna visa. Även om det är roligt att vara sommarledig så saknar de självklart även pedagoger och kompisar.

Förskolan är barnens vardag, en plats som ska vara trygg och fylld med lek och äventyr.

För några år sedan gjorde några forskare ett experiment. De mätte hur mycket farliga kemikalier som katter hade i blodet. Det visade sig bland annat att halten av flamskyddsmedel var väldigt hög.  Det var så mycket kemikalier att man lite ironiskt började prata om den ”flamsäkra katten”.

Problemet, och då är vi tillbaka i förskolan och även i våra hem, är hur katterna fick i sig alla gifter. Svaret är att de blev förgiftade av sin närmiljö, samma plastgolv där våra barn leker, samma dammiga sladdar, samma trasiga plastleksaker.

Om katterna är flamsäkra så är våra barn det också. Och detta är bara toppen av ett isberg. Vår vardag är fylld av kemikalier, plast och hormonstörande ämnen som vi faktiskt vet väldigt lite om. Men en sak vet vi. Om de finns i vår närmiljö så kommer vi snart att ha dem i våra kroppar och barnen är särskilt utsatta.

Naturskyddsföreningen bedriver något de kallar ”Operation giftfri förskola”. Tillsammans med frivilliga krafter har de inventerat 129 förskoleavdelningar i 41 kommuner. Resultatet har de presenterat i rapporten ”Giftfria barn leka bäst” som ligger på deras hemsida.

När man läser den inser man snabbt att vi dagligen utsätter våra barn för massor av risker helt i onödan. I rapporten går de igenom vilka sorters material och produkter som finns på de undersökta förskolorna. Hur är husen byggda?, Vilka golv och tapeter är det? Äter barnen på plasttallrikar? Hur mycket kemikalier finns i leksaker, i madrasser?

Någon motsvarande inventering har inte gjorts i Haninge, men skulle behövas. Det som behövs är ett systematiskt arbete där våra barns vardagsmiljö saneras från gifter. Det kan handla om allt från att ändra rutiner för inköp och arbetet med hygien och städning till att man får bygga om för att ta bort farliga ämnen i golv eller tapeter. Kommunen borde även gå med i Naturskyddsföreningens projekt ”Operation giftfri förskola”

Målet måste vara att Haninges förskolor ska vara så fria från giftiga kemikalier som möjligt. Inget annat är acceptabelt.

Jag har själv suttit tio år i Europaparlamentets miljöutskott och arbetat just med att minska mängden farliga kemikalier. Särskilt har jag arbetat för att få bort hormonstörande ämnen som exempelvis Bisfenol A i nappflaskor. Det handlar om ämnen som kan ge allt från övervikt och koncentrationssvårigheter till cancer.

Sanningen är vi idag inte vet hur alla dessa kemikalier kommer att påverka oss i framtiden. Men riskerna är stora och historien reser ett varnande finger. Många ämnen vi trodde var ofarliga, som PCB och asbest, har visat sig vara väldigt giftiga.

När vi inte vet bör vi inte utsätta våra barn för risker i onödan.

0

Hökmarks svepskäl mot aborträtt håller inte

Gunnar Hökmark klarar inte av att stå upp för kvinnors rättigheter, inte ens rätten för kvinnor att själva bestämma över sin egen kropp.

Istället har han i Europaparlamentet agerat på ett sätt som gynnat abortmotståndarna i hans egen partigrupp, EPP, genom att först rösta för att ta bort det betänkande (Estrela-rapporten) som rekommenderar medlemsländerna att ge kvinnor tillgång till fri och säker abort från dagordningen, och sedan lägga ned sin röst när betänkandet kom upp igen. Hans agerande bidrog till att betänkandet (Estrela-rapporten) föll med liten marginal i plenum.

När han pressats om varför han valt att på detta sätt  gynna abortmotståndarna i sin partigrupp har han motiverat det med att han vill att frågan om abort ska vara en fråga för medlemsländerna och inte för EU. Men frågan om EU:s kompetens är bara ett svepskäl.

Hade han menat allvar skulle Hökmark rimligen rösta emot eller försöka stoppa alla betänkanden där Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra si eller så i frågor som ligger utanför Europaparlamentets kompetens. Men så är det inte. Särskilt inte när det gäller det som Gunnar Hökmark brinner för; nämligen skattesänkningar.

Jag orkade inte leta reda på alla gånger Hökmark röstat för saker som ligger utanför Europaparlamentets kompetens (kanske en uppgift för en granskande journalist?), men jag mindes direkt att han själv lagt ändringsförslag som just uppmanar medlemsländerna att sänka skatterna.

I ärlighetens namn tror jag  inte att Hökmark vill att EU ska besluta om skatterna. Lika lite som ett stöd för Estrela -rapporten hade varit ett stöd för att frågan om abort ska avgöras på EU-nivå.

Så vad är min poäng? Jo, att istället för att komma med svepskäl borde Hökmark vara ärlig nog att säga som det är. När det gäller kvinnors rättigheter ska vi räkna med att han finns på motståndarsidan.

(I betänkandet om Medlemsstaternas och gemenskapens allmänna riktlinjer för den ekonomiska politikern 2005-2008 la t ex  Gunnar Hökmark ett ändringsförslag som lyder ”Europaparlamentet betonar behovet av en lägre skattebörda generellt i medlemsstaterna för att stärka konkurrenskraften. Kan läsas här.)

Om Hökmarks svek mot kvinnor i abortfrågan har jag också skrivit här.

 

 

1

En sexårings fråga om Syrien

Min krönika i Nerikes Allehanda handlar denna vecka om kriget i Syrien och världssamfundets ansvar. Läs den här nedan.

S-krönika: En sexårings fråga om Syrien

”Vad menar de med kroppar?”

”Mamma, vad menar de med kroppar?” Sonen har just hört ett nyhetsinslag på radion om Syrien och döda kroppar. Han är snart sex år och vill veta om kriget kommer hit. Det gör det inte, tröstar jag honom, det är långt, långt borta.

Men för hans jämnåriga i Syrien finns ingen tröst. Helvetet är här och nu.

Vi ser hela tiden bilderna, vi hör nya nyhetsinslag, läser nya artiklar om de vidrigheter och hopplösa situation som pågår i Syrien. Namn på platser som Hama, Homs och nu senast Qusair flimrar förbi. Till slut blir det för mycket, det går inte att ta in.

I maj hade, enligt FN:s beräkningar, omkring 80 000 personer, mestadels civila, dött till följd av våldet. Uppskattningsvis kommer det att finnas uppemot 3,5 miljoner syriska flyktingar vid utgången av 2013 och 6,5 miljoner människor i behov av humanitärt bistånd inom landets gränser. Det är sammanlagt tio miljoner människor. Alltså fler än hela Sveriges befolkning på 9,5 miljoner invånare. Det är vanliga människor, som inte haft turen att födas i ett land utan krig, som får betala för misslyckandet med att få ett slut på konflikten.

För alla dessa människor måste det kännas som ytterligare ett svek att omvärlden varit så oförmögen om att enas. FN:s säkerhetsråd har varit splittrat och allt för länge har Ryssland – som hela tiden stöttat regimen av bland annat egna säkerhetspolitiska skäl – kunnat sätta stopp för en enad linje. Efter alltför lång tid har man nu ändå kommit överens om att fredssamtal ska föras mellan regimen och rebellerna. Dessa ska äga rum i Genève före månadens slut. Förhoppningarna är förstås små, men det är viktigt att EU och Sverige tar sitt ansvar och spelar en tydlig roll för att hitta en politisk lösning på konflikten.

Nyligen enades EU:s utrikesministrar om att häva vapenembargot gentemot den syriska oppositionen. Men frågan är om det verkligen är fler vapen som behövs i Syrien. Osäkerheten om var de till slut hamnar är stor. Dessutom kommer vapnen att finnas kvar om det en dag skulle bli aktuellt med någon form av internationell fredsbevarande insats, och kan då ställa till med nya problem.

Bristen på enighet inom FN och säkerhetsrådets handlingsförlamning visar att den ordning vi har för att främja internationell fred och säkerhet inte fungerar som den borde. Det måste utvecklas en vetofri kultur i säkerhetsrådet. Ansvaret för att främja fred och säkerhet i världen går inte att förena med att vetoländerna hela tiden ser till sina egna säkerhetspolitiska intressen. Det som behövs är också både reformer av FN men lika mycket ett arbete för att organisationen ska kunna leva upp till de mål som beslutats.

FN:s generalförsamling slog 2005 fast, under svenskt ordförandeskap, att vi gemensamt har en skyldighet att skydda civila från bland annat folkmord och brott mot mänskligheten. Det är en bra och i grunden en självklar princip. Vi kan inte stå och se på när sådana brott begås, oavsett vem de begås av. Men för de drabbade i Syrien märks just nu ingenting av denna nya princip.

Skillnaden mellan ord och handling kunde knappast vara större. Förhoppningsvis kan ändå fredssamtalen i Genève bidra till att minska den skillnaden. Det behövs för alla de som drabbats och drabbas i Syrien just nu, men också för att stärka FN:s arbete för att förhindra liknande konflikter i framtiden.

Åsa Westlund

Ledamot i EU-parlamentet (S)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

0

Snuset ska förbli en svensk fråga

Om detta skriver jag i min krönika i Aktuellt i Politiken denna vecka:

Snuset ska förbli en svensk fråga

I folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap spelade snuset en inte obetydlig roll. Sverige fick vid medlemskapsförhandlingarna ett undantag för snus. Det innebar att försäljningen av snus i Sverige skulle få fortsätta vid ett eventuellt medlemskap. Detta trots att det fanns och fortfarande finns ett generellt försäljningsförbud för snus inom EU.

Men när EU-kommissionen presenterade sitt förslag till nytt tobaksdirektiv i december förra året stod det klart att de inte tänkte respektera detta undantag fullt ut. En del av det nya förslaget handlar nämligen om att begränsa smaktillsatser. Denna del tar helt sikte på cigaretter i sin utformning och syftar till att begränsa alla smaktillsatser som gör rökning mer skadligt, beroendeframkallande eller attraktivt. Men snus täcks också av denna bestämmelse. Konsekvenserna av detta vet ingen säkert. EU-kommissionen hävdar att 10 procent av det svenska snuset skulle påverkas. Snustillverkarna hävdar att det snarare är minst 30 procent eller kanske ännu mer.

Oavsett vilket, så är vår principiella hållning att det är Sverige som ska besluta om det svenska snuset. Det är viktigt av rent demokratiska skäl. Om det svenska undantaget ska respekteras kan inte EU ensidigt förbjuda försäljningen av visst snus. Då respekteras inte undantaget längre och det vore förstås helt oacceptabelt.

Innehållet i snus ska alltså regleras i Sverige. Det är också logiskt med tanke på att det bara är här som snuset får säljas. Om vi nu i EU:s tobaksdirektiv lyckas tydliggöra att det är Sveriges riksdag som ansvarar för regleringen av innehållet i snus förväntar jag mig också att riksdagen tar det ansvaret. Det gäller till exempel själva nikotininnehållet och diverse cancerframkallande ämnen. Men också smaktillsatser. För inte är det okej att locka unga människor som inte tidigare använt nikotin att börja snusa genom att få snuset att framstå som godis?

 

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4

Den 17 juni ska Erik och Elin få ett syskon

Den 17 juni väntar vi vårt tredje barn. Det ser vi förstås väldigt mycket fram emot.

Samtidigt vet jag att det inte är okomplicerat att få barn i min roll som Europaparlamentariker. Systemet är helt enkelt inte anpassat för att kvinnor i barnafödande ålder ska vara med och ta beslut om vår gemensamma framtid i Europa. Det borde det bli. Men det kommer knappast att hända under min tid som parlamentariker. Så under den närmaste tiden kommer min stol i parlamentet att stå tom. Jag kommer att arbeta en del hemifrån. Marita Ulvskog kommer ofta att ersätta mig vid miljöutskottets omröstningar, men när hela parlamentet sammanträder och voterar kommer ingen få eller kunna ersätta mig. Så ser reglerna ut.

Jag skulle kunna skriva långt om detta. Men jag skrev egentligen det jag vill ha sagt i den här frågan redan förra gången vi fick barn. Så därför publicerar jag nu den texten igen här på bloggen.

Nedanstående text skrev jag alltså 2010 när vi väntade Elin. Den publicerades i Expressen 12 april 2010. Sedan dess har ingenting i parlamentets regler förändrats.

 

15 maj väntar vi vårt andra barn. De allra flesta delar vår glädje. Men några kolleger har höjt ögonbrynen åt min växande mage och kommenterat: Redan? Igen? En till? Hur ska det fungera?

Som om det vore konstigt att jag är gravid igen. Och lite annorlunda är jag ju. Inte utanför Europaparlamentets väggar, men väl innanför. Medelåldern för parlamentariker är betydligt högre än mina 33 år och andelen kvinnor är inte mer än en tredjedel. Systemet är byggt för män i 60-årsåldern utan ansvar för familj eller hem. Ett uttryck för detta är att det saknas rätt till föräldraledighet för Europaparlamentariker. Efter vårt barns födelse kommer jag ändå inte att delta på några möten på ett tag. Jag är som det heter ”excused” från att delta på möten två månader innan beräknad förlossning och sex månader efter. I normala fall drar parlamentet in utbetalningarna till ledamöters anställda om inte ledamöterna närvarar vid ett visst antal omröstningar. Men det finns inget ersättarsystem, vilket gör att min partigrupp och mina väljare under den här tiden förlorar en röst i parlamentet. För partier och väljare finns det alltså ett negativt incitament till att föra fram särskilt kvinnor i barnafödande ålder. Det är inte bra, särskilt inte för en union som säger sig förespråka jämställdhet.

Trots detta har jag av mitt parti och de väljare som personkryssat in mig två gånger fått chansen att sitta i Europaparlamentet. Jag tror att det beror på att de tycker att det behövs såväl unga kvinnor som föräldrar i beslutsfattande positioner. Av rena demokratiskäl, men också för att olika erfarenheter ska finnas med där besluten tas. Europaparlamentet tar beslut om många saker som påverkar just barns och familjers vardag; till exempel om man ska tillåta farliga kemikalier i nappflaskor eller ej, vilka säkerhetskrav man ska ställa på leksaker och hur minimivillkoren för föräldraledighet ska se ut i EU. Själv tycker jag dessutom att det är märkligt att min bortavaro redovisas på samma sätt som om jag spelat golf i stället för att delta i omröstningarna. Väljarna får inte reda på skälet till min bortavaro. Trots att de flesta väljare nog tycker att det är viss skillnad på att spela golf och att föda barn.

Att kombinera jobb och föräldraskap är aldrig lätt. Jag minns hur jag, inte så långt efter att vår första son Erik föddes, försökte tala om EU:s nya avgaskrav för bilar med honom skrikande i en bärsele på magen. Inte särskilt lyckat vare sig för mig eller journalisten i andra telefonluren. Samtidigt var jag ibland ganska glad över att få tala om något annat än amningsproblem och bebisbajs. Jag hoppas att jag blivit lite klokare till den här gången och att jag lättare kan balansera mellan rollen som mamma och Europaparlamentariker. Men samtidigt är situationen densamma. Oavsett hur jag hanterar situationen kommer det anses vara fel. Det är för att tala feministspråk fråga om en klassisk form av dubbelbestraffning. Jobbar jag borde jag ägna mer tid åt barnen, ägnar jag tid åt barnen borde jag jobba. Eftersom systemet ser ut som det gör kommer jag att fortsätta jobba hemifrån under min bortavaro. Men inte hela tiden – och inte med allt.

Det borde finnas föräldraledighet och ersättare för såväl kvinnliga som manliga parlamentariker. I den svenska riksdagen finns redan detta. Något som säkert bidragit till att Sverige är kanske det mest jämställda landet i världen.
Att det i dag saknas kvinnor (och män) med eget ansvar för familj och hem på beslutsfattande positioner i Europa påverkar vardagen också för andra. Europa skulle inte lida en skriande brist på barnomsorg och rätten till föräldraledighet skulle vara betydligt bättre för Europas löntagare om fler unga ansvarstagande föräldrar fanns med i maktens korridorer. Vem som tar besluten påverkar politikens innehåll. Vi socialdemokrater arbetar för bättre rätt till föräldraledighet för alla Europas löntagare. En del i att nå dit är att göra det möjligt för föräldrar att delta i beslutsfattandet.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sida 1 av 11112345...102030...Sista »